Nattåget mot Sofia var en smula försenat. När det väl kom in blev det dock rejält stressigt. Tåget kom från Moskva via Ukraina, och det vagnsnummer vi hade bokat

fanns helt enkelt.
Vi visade våra biljetter för ett antal konduktörer och tillsammans med en grupp brittiska ungdomar i samma sits var vi en ganska stor skara som sprang likt yra överlastade höns mellan vagnarna. Till slut möttes vi av en kulmagad ryss i KGB-t-shirt som tog våra biljetter och visade in oss i en godtycklig tom kupé i en förhållandevis tom vagn. När vi samlat oss kunde vi konstatera att vi var ensamma ockupanter av en 4-bädds kupé med ganska bekväma läderbritsar.

I Sofia var de fortsatta reseplanerna lite luddiga. Efter ganska många varma dagar var vi rejält sugna på att komma ut till kusten för att bada. Vi hade fått rekommendationer om att Sozopol vid svarta havskusten var värt ett besök. Av diverse anledningar valde vi dock bort det, mycket pga att en nattågsresa utan sovmöjligheter samt efterföljande bussresa inte kändes så lockande, men kanske framför allt tack vare insikten att vi med en lika lång, men antagligen smidigare resa istället kunde ta oss till Istanbul. Således var första målet i Sofia biljettbokning.
Efter att ha trängts en stund i det lilla biljettkontoret med andra backpackers i exakt samma ärende blev vi ganska bryskt informerade om att tåget till Istanbul var fullbokat, men med tillägget att vi skulle gå till tåget när det kom och kolla om det ändå inte fanns plats. Jahapp. Efter att ha undersökt diverse alternativ som flyg (för dyrt) och buss (långt och obekvämt), bestämde vi oss för att kolla när tåget kom om vi kunde åka med. Annars så skulle vi ta tåget som gick 2 timmar senare åt motsatt håll, mot Belgrad och balkan.

Spårvagnen rullade in på hållplatsen för järnvägsstationen. Ivan och hans kollega Vladmir satt i fronten bredvid förarent, Georgi och dryftade för hundratolfte gången hur tråkigt och dåligt betalt jobbet som biljettkontrollant verkligen var. Plötsligt gav Vladmir honom en knuff och ledde uppmärksamheten till två personer som var i färd med att kliva ombord. Bägge bar jättestora ryggsäckar på ryggen. Turister. Kanske skulle den här dagen inte bli fullt så eländig ändå.
Turisterna köpte med viss osäkerhet två biljetter direkt av Georgi, som utan att säga någonting lämnade över lapparna. Ivan höll andan och kunde känna hur Vladmir spände sig bredvid honom. Ryggsäckarna gick ett par säten bort och satte sig. Spårvagnen började rulla vidare.
Jackpot!
De reste sig i princip samtidigt. Ivan tog ett djupt andetag för att lugna sin iver och gick sedan med myndiga steg fram för att inkassera dagens bonus. Med ett leende bad han att få se biljetterna. Den mer storvuxne av de två räckte fram två ostämplade biljetter och såg lite halvt oförstående ut.
”Ni måste stämpla biljetterna” sade Vladmir och pekade på de små gula stämplingsanordningarna längs väggen som dessa två, som så många förr misstagit för askkoppar eller något liknande.
”Ok, thank…” började den tunnväxte turisten. Spårvagnen rullade in på nästa hållplats.
”Var vänliga kliv av här” deklarerade Ivan och ledde ryggsäckarna av spårvagnen.
”Ni har åkt utan giltig biljett. Det blir straffavgift. 10 leva var”.
Straffavgiften var uträknad så att den skulle bli kännbar (10 ggr normala biljettpriset), men inte mer än att rika turister skulle tycka att det var en tillräckligt liten summa för att orka argumentera om. Som att stjäla godis från småbarn.
”No.”
Det var den storvuxne turisten som överaskande kaxigt nekat. Ivan suckade inombords. Det skulle alltså krävas lite konfrontativ argumentation.
”Visa mig era pass”, begärde han med så mycket myndighetstyngd han kunde frambringa.
”No. We would like to talk to the police.”
Jäsiken. Han gjorde så stor fysisk manifestation som möjligt av att plocka upp sin telefon… Och stoppa tillbaka den igen. Polisen kunde han inte gärna blanda in, även om de förmodligen inte skulle komma. Det skulle ändå inte vara värt att vänta på dem, och när de dök upp skulle böterna gå till dem istället. Nej, här krävdes andra metoder. Den storväxte verkade vara envis. Den tunna stod dock mest tyst med armarna i kors. Under spelad indignation bläddrade han fram sin inplastade kopia av det högtidliga dokument som tydligt stipulerade att man inte får åka spårvagn utan stämplad biljett.
”Titta här, ni har brutit mot lagen!” Den tunne tittade på lagtexten, vars kyrilliska tecken han säkert inte begrep ett jota av. Skakade på huvudet.
En bitter smak av nederlag började sprida sig i munnen. Turisterna tog sina ryggsäckar. Vladmir försökte markera genom att lägga handen på den tunnes ryggsäck. Dock inte tillräckligt kraftfullt – deras befogenheter var aldeles för begränsade här, och turisterna verkade ovanligt informerade om detta. De tog sina väskor och vandrade iväg i riktning mot centrum. Ivan och Vladmir följde inte efter.

Så kan man beskriva vårt möte med korruptionen.

Så, efter denna incident gick vi mot stan för att hitta något att äta, fast beslutna om att Sofia är ett ställe vi vill spendera så lite tid vi bara kan i.
Denna åsikt befästes av att vi inte såg mycket av sevärdheter överhuvudtaget. Bara en ganska liten stadskärna, inte mycket större än vad man hittar i exempelvis Växjö.
En positiv upplevelse bjöd dock staden på, och det var Happy, bar och grill. Där satt vi länge och väl och immundigade en rejäl trerätters middag, vilken bland annat inkluderade en fantastisk mix-grill tallrik, en lokalbryggd öl och en rejäl drink + glass till efterrätt. Allt för en bit under 10€.
Därefter tog vi ett väldigt medvetet beslut att gå tillbaka till stationen och ta reda på vart vi egentligen skulle ta vägen härnäst.

Någonstans sådär mitt på dagen landade vi i den Rumänska huvudstaden Bukarest. Kanske precis som vi misstänkte var detta inte riktigt turisternas paradis på jorden, men människorna här verkade överlag väldigt vänliga och hjälpsamma.
Egentligen fanns det bara en riktigt anledning som vi såg att komma hit. Den urbana freakshowens kronjuvel, den största nagel som någonsin skådats i den demokratiska världens ögon – Ceausescus monstruösa palats.
240x270m stor, med 12 våningar ovan jord och lika många därunder är det världens största och dyraste adminstrativa byggnad, samt helt enkelt världens tyngsta byggnad.
För att bygga eländet rev man helt enkelt stora delar av de gamla stdsdelarna, inkluderande ca 30 kyrkor och över 30,000 bostäder. Istället fick man en betongkoloss som är oerhört mycket större än den är vacker, samt en vidsträckt paradgata – allt nästan färdigställt lagom till Ceausescu avsattes i början av 1990-talet.
Numera huserar parlamentet, och vad man ska göra med resterande 98% av palatset har väl ingen riktigt kommit underfund med än.
I vad jag nästan får anta är en symbolisk markering har man i anslutning till den stora paradgatan nu öppnat ett jättelikt shoppingcenter med nästan överkompenserat stora billboards. I detta hittade vi en av de större matvarubutikerna jag sett. Vi var i jakt på frukost, men framför allt behövde jag fylla på depåerna av glutenfritt bröd. I den två våningar, och säkert 3000 kvadratmeter stora butiken lyckades jag faktiskt, efter att ha frågat ca 6 expediter, hitta åtminstone fransk-importerade glutenfria skorpor av något slag.
Bukarest centrum, var kanske inte något under av skönhet. Gott om tomma, mer eller mindre fallfärdiga hus och lösspringande och uppenbart street-smarta hundar.
Vi hittade en rumänsk restaurang där vi åt kvällsvard, ackompanjerade av rumänska folkdansare i tre akter. Gott, underhållande och, trots en ganska turistig prägel, riktigt billigt.
Stärkta av lite lokal kultur var det dags att lämna rumänien för dess grannland Bulgarien och Sofia.