Det är svårt att prata om Dan Berglund utan att på något sätt komma in på den bortgångne Esbjörn Svensson, men jag ska försöka för det är aldeles uppenbart att Berglund med sitt Tonbruket gått vidare för att skapa någonting aldeles nytt.
Det handlar definitivt inte bara om Dan Berglund här, Dig it to the End känns väldigt mycket som ett musikaliskt möte – en jamsession som blev ett band. Man kan känna doften av Martin Hederos bakgrund som pianist i The Soundtrack of our Lives, Johan Lindströms försök att göra steel-guitaren till någonting annat än en country-influens, men naturligtvis finns det även mycket i ljudbilden som minner om E.S.T:s mer experimentella stunder.
Komponenterna och influenserna är många, men slutresultatet betydligt större och intressantare än deras inbördes summering. Spretigt och mångfacetterat på ögonblicksnivå, men en väl sammanhållen ljudbild som helhet. Abstrakt och undflyende när man försöker definiera sammanfatta den, men njutningen i lyssningsupplevelsen är väldigt konkret.

Christian Walz har aldrig lyckats övertyga som artist på egna ben, men med Satan i Gatan har han lyckats bevisa att han är en låtskrivare och producent av rang. Veronica Maggio har på ett förtjänstfullt sätt försett låtarna med en uppsättning djupt personliga och avklädda texter och därmed med stor sannolikhet skapat en modern svensk klassiker. Trots att den numer känns en smula sönderspelad är det imponerande hur medryckande skivan är såväl i dansanta hitlåtar som i utlämnande avskalade dagboksanteckningar.

Glasvegas tog tre år på sig att fundera över hur tusan man gör en uppföljare till 2000-talets mest hypade debutskiva som på någon nivå kan leva upp tillförväntningarna. Svaret är förmodligen att det är omöjligt, men Euphoric Heartbreak är åtminstone ett bra försök.
Konceptuellt har inte mycket förändrats – det är samma introspekterande känsloeruptioner kanaliserade genom explosiv pop. Som titeln skvallrar om är dock installationerna den är gången lite mer ambivalent trevande, och skivan – trots ett tematiserande som ger den en viss konceptalbumskaraktäristik – ger stundtals ett ganska spretigt intryck.
I slutändan är dock låtar som ”You”, ”Shine Like Stars”, ”Dream Dream Dreaming”, ”Euphoria, Take My Hand” eller ”Lots Sometimes” exmpel på att Glasvegas näppeligen tappat känslan för hur man gör eufori-pop i världsklass.

Med Snowtorch tar Phideaux Xavier med band sin livfulla space-prog till nya höjder. Även om exempelvis Doomsday Afternoon från 2009 var en stark uppvisning i ekletiska och utflippade musikaliska utflykter, så har han aldrig tidigare gjort någonting som är så väl sammanhållet och fängslande.
Genom alla de otaliga takt-, tempo- och stämningsskiftningarna löper en röd tråd av smått oemotståndlig mystik som håller lyssnaren fastnaglad med mellangärdet före.
Musiken bärs primärt fram av Phideauxs intrikata pianomattor, samt Ariel Farbers inlevelsefullt starka sångröst, och även om skivan är indelad i fyra spår är det egentligen ganska svårt att utkristallisera några individuella låtar.

Inspirationen, och den musikaliska grundstrukturen är utan tvekan tagen från hjärtat av 70-talets episka prog-rock, men Phideaux har utvecklat ett distinkt eget anslag som här på Snowtorch har förfinats koncentrerats till en helt unik upplevelse.

Årets mest omtalade album lever delvis upp till sin kritikeruppblåsta hype. PJ Harvey har med Let England Shake skapat något som är lika delar konstinstallation, poesi och stundtals bländande avant-gardistisk pop, allt inlindat i en innerligt sträv samhällskritik.
Harveys röst kan ibland förefalla enerverande speciell, ja nästan tillgjord, men den smälter samtidigt ihop på ett föredömligt sätt med de likaledes egna arrangemangen. Visst, det skaver lite här och var, men det här är musik som verkligen talar till, utmanar och engagerar lyssnaren i snart sagt varenda strof.
”The Glorious Land” är för övrigt fullständigt genialisk.

Daniel Gildenlöw fortsätter att dra sitt Pain of Salvation genom vägsaltet. Road Salt Two bjuder på mer mörk och skitigt melodisk pretentiös rock. Till skillnad från ettan tar man dock inte ut svängarna riktigt så hårt, till förmån för en betydligt jämnare skiva.
I vanlig ordning är det Gildenlöws känsloladdade och välfraserade röst som står i centrum omgiven av surrande gitarrer, burkiga trummor och dimmiga mellotroner och orglar, och trots all sin skitiga rock-attityd så är skivan rakt igenom helmysig.
Road Salt One hade förvisso ett par riktigt stora utropstecken till låtar, men här på uppföljaren är låtarna förbluffande jämnbra med ”Conditioned”, ”Healing Now”, ”To the Shoreline”, ”1979″ och ”Through the Distance” som främsta adelsmärken.

2007 blev hon hela indie-världens popdrottning med den välförtjänt hyllade genombrottsskivan The Reminder. Därefter ledsnade Leslie Feist på musiken i drygt två år. När hon nu (gudskelov) till slut återfunnit inspirationen är det med en betydligt mattare och mer abstrakt färgpalett. Metals saknar mycket av den gnistrande popfernissa som klädde in föregångaren, men i gengäld bjuder den på ett än större djup, och känns på många sätt mer jordnära och personlig. Influenserna från både soul, jazz och blues är uppenbara men får aldrig någon framträdande roll på egen hand utan körs noggrant i en mixer för att skapa en välsmakande och egen musikalisk grund som Feist sedan bygger sin förföriska pop på.

Skivan är nästan onödigt jämn, ibland kommer jag nästan på mig att sakna någonting som sticker ut lite mer, men helhetsintrycket är ändå ett av växande beundran inför Feist – hennes röst och förmåga att skriva låtar som omfamnar lyssnaren i fyra-minuters-kramar.

Det var med sträckta segel som R.E.M. till slut stävade bortom horisonten och lämnade en monumental 32-årig karriär bakom sig. Under sin tid som band har man i stort sett aldrig släppt ifrån sig något som varit sämre än mycket bra, men den femtonde och sista skivan, Collapse Into Now, hör definitivt hemma i diskografins övre kvalitetskvartil.
På många sätt känns den som en sammanfattning av allt bandet gjort de senaste 15 åren, från millenieskiftets sobert pretentiösa vemods-pop till de mer sentida 80-talsenergiska retrorockutflykter. Man lyckas dessutom skaka fram nya, tilltalande musikaliska aspekter som i den innerligt själsliga ”Oh My Heart” eller avslutande och oerhört laddade Patti Smith-samarbetet ”Blue”.
Inledande ”Discoverer” är en cocktail av lika delar 1987 och 2011 kryddad med en hemlighetsfull nerv som ligger kvar hela skivan. ”ÜBerlin” är en tydlig 90-talsvinkning, fast med en sprallighet grundad snarare i empirisk livsglädje än i ungdomligt framgångsrus, och Peaches-duetten ”Alligator_Aviator_Autopilot_Antimatter” låter som en (oerhört omotiverad) Accelerate-outtake.
Med god marginal är dock skivans höjdpunkt den stillsama och toksnygga pep-talk-balladen ”Every Day Is Yours to Win”.
Mellan raderna anar man en enorm tacksamhet gentemot livet i allmänhet och att Collapse Into Now är en enda lång hyllning till det musikaliska äventyr den utgör slutdestination för.

Melodisk och blytung vansinnesrock i moll. Det var först med 2009s Crack the Skye som jag fick upp ögonen för Mastodon, då med en dos av något som närmade sig den ultimata kompromissen mellan intellektuellt pretentiöst musicerande och käftsmällsmetal.
I jämförelse är The Hunter en betydligt mer tillbakadragen, ja nästan blyg historia där både energi och tempo får stå tillbaka för mer kontemplerande och avskalade låtar. Nåja, det finns fortfarande goda möjligheter att bli rejält överkörd, flyga ur berg-och-dalbanevagnen och njuta av utsikten.
Mest extremsportsupplevlese får man av den nästan löjligt medryckande ”Blasteroid”, de i sammanhanget stillsamt kontemplerande titelspåret och ”Stargasm” eller den rent utav vackra ”The Sparrow”.